Med bil passerar vi hundratals. Inom varje avgränsad åkerlapp betar kor och kalvar. Hästarna ligger och sover tungt på sidan, på ängar som lyser av skira smörblommor; vita hundkex vajar som molntussar ovan gräset.
Småland är fortfarande ett, kanske tillsammans med Roslagen och delar av Norrland, av de ställen som fortfarande har öppna landskap. Från bilfönstret bildar murarna ett slags mönster i landskapet.
Mina svärföräldrars sommarhus var ett litet torp från 1700-talet, som en gång tillhört skomakaren, när det ännu fanns en fungerande by med skola och affär här. Nu ligger det mitt i den småländska skogen, intill små skogsvägar. Vi passeras av tre tyskregistrerade bilar. Den sista är en skogsjeep med stålbygel och två barn, stående bakpå, klädda i våtdräkter, på väg till sjön en bit bort.
Vi viker av från den bredaste. Min man har inte gått här på länge, men tror sig hitta. Efter ett tag är vi småvilsna. Stenmuren vi följt måste väl ändå leda någonstans, tänker vi, och fortsätter längre in. Efter ett tag korsas den av en som förgrenar sig och som, en bit bort, går ihop med en annan, betydligt äldre, mur. Så fortsätter det. Hundratals meter. Vid ett ställe korsar fyra olika murar varandra. Den första verkar ganska ny, kanske 50 år, medan den andra, av mossan att döma, måste vara närmare 100 år, och ytterligare en tredje, uppemot 200 år – där har rötterna förankrat sig djupt in i skrevorna och träden har växt sig stora; armarna når inte runt granarna. Ett jämt, tjockt lager av barr täcker de äldsta delarna, en långsam förmultningsprocess som bäddat in dem i en törnrosasömn.
Ingenting vet vi och ingen har vi att fråga som kan berätta annat än det vi hittar i böcker och på Google. De flesta kom till som en följd av storskiftet under 1800-talets andra hälft och var steninhägnader längs nya ägogränser.
Att vända och lyfta sten är nånting av det tyngsta och bökigaste en människokropp kan företa sig. Det är alltigenom oergonomiskt, otympligt, ryggknäckande.
För några somrar sedan byggde vi en ny brygga nere vid stranden, ute på min barndomsö. Huset ligger mitt på en gammal gångstig som användes av folk och fä hundratals år innan vägen byggdes, och den sista bron ut hit blev färdig på 60-talet. Nere i stranden ligger en stor sten som barnen älskat att klättra på och solbadar på idag. Nedanför låg en samling stenar som stack upp och irriterade. Vi lånade ett järnspett av min pappa, modell stort och tungt, och börjar vända upp dem. Efter en stund är vi genomsvettiga och betraktar de tre vi lyckats rubba. Halva dan går åt. Långsamt, långsamt lossas de en efter en och frigörs från sitt viloställe och radas upp som en liten kullerstensås intill bryggans långsida. På kvällen värker det i kontorsmusklerna. Nästa morgon kommer pappa förbi. Han står tyst och tittar på resultatet, vi stolta pekar på med hela handen, och som snart framstår som ren förödelse, som ett marinarkeologiskt kulturhaveri. ”Varför har ni tagit bort lakafällon?” Och så berättar han att stenarna vi ägnade en hel dag åt att baxa upp lades dit med vilje hundra år tidigare och bildade en fångstarm. Den byggdes för att leda in fisk, lake. Laken håller sig nära botten och vandrar helst i djupfåror, i vandringsleder. Och här, där den stora stenen bildade inkörsport sökte den sig, via en led, in mot stranden när den lekte. Här fiskade han lake som liten pojke.
Varför visste jag inte? Varför frågade jag inte? Varför tänkte jag inte på att stenarna bildade ett slags mönster och varför sa han inget? Kanske trodde han inte att det var något att orda om. Eller så hade han glömt tills han kom och såg vad vi åstadkommit. Nu är han borta, och det finns ingen att fråga som kan berätta. All den här kunskapen som utplånas och försvinner, en del av det Harry Martinson skriver om, om ”händernas tysta kunskap”.