Några bestick och en kopp kaffe står bredvid och framför honom, på bordet, ligger en bunt med papper. Den gamle mannen håller en penna i ena handen och ibland gör han en ansats men så hejdar han sig och spetsen fortsätter röra sig i cirklar utan att nudda pappret. Det är några bord emellan och när jag ställer ned lunchbrickan tittar han upp och våra ögon möts. Han är klädd i en grå kostym, blå fluga och en bredrandig vit och röd skjorta. Han ser bekymrad ut. I ett band runt halsen hänger en liten papperstallrik, klädd med lila kräppapper och en liten metallbit i mitten. En likadan medalj, fast mindre, sitter på kavajuppslaget. Bunten med papper som han metodiskt arbetar sig igenom är en hög med servetter. Ibland gör han en korrigering i kanten eller stryker under något.
Jag tänker att han kanske höll på med ett forskningsprojekt eller en gång var anställd här på KB innan han gled över i en annan värld. En intellektuell anspänning som förde honom allt längre in i arkiven och varje gång blev högen större tills han en dag stod där och tittade ned i en mental kökslåda. Anteckningar och noter han inte hade tid att sortera men inte heller kunde slänga tills alltihop utan att han begrep hur, var utom kontroll. Nu är det gamla lunchrummet en av de sista hållplatserna kvar. Varje gång som någon kommer in tittar han ivrigt upp. Kanske har han stämt möte och nu dröjer den andre. Den som ska komma och hjälpa honom och som har kartan ut.