De historiska spåren är oändliga. För varje bok jag beställer fram hittar jag fyra fem till. Problemet är att sätta stopp. På Kungliga Biblioteket, KB, arkiverades länge ett exemplar av allt som trycktes på svenska i Finland. Ett beslut från år 1661 sa att alla boktryckare i svenska riket skulle skicka två exemplar av varje skrift till Kungl. Maj:ts kansli. Det ena skulle arkiveras i KB. Det andra i Riksarkivet. Maktkamp, intriger och religiösa irrläror kunde hota landet och allt hamnade här. Inte bara förordningar och psalmböcker utan skolböcker, almanackor, bröllopsskrifter … De skulle gås igenom, granskas och eventuellt censureras innan de nådde ut till folket.
På KB finns dessutom ett stort antal kartor. Och dagstidningar. Tillgänglig på mikrofilm i det kyliga bergrummet några våningar ned finns Vasabladet från 1800-talet. Nu är det länge sedan KB också var Finlands nationalbibliotek. Men den gemensamma historien bildade grundval och insamlandet fortsatte ändå, av hävd, långt in på 1900-talet.
Idag är de gamla reglerna ändrade. Det ursprungliga pliktsystemet är undanskaffat och KB samlar ”allt” som rör den gemensamma historien – även det som publiceras på finska. Det, och finlandssvensk skönlitteratur. Bevakningen av Finland sker utifrån nya regler och förordningar. Det mesta hämtas in via bokkataloger och tack vare tips från allmänheten.
Att hitta arkivutrymmen har varit problematiskt. Nergrävda under den solgula byggnaden i Humlegården ligger arkiv stora som två liggande Hötorgsskrapor. Resten är utlokaliserat på stan.
Det var Gustav Vasa som lade grunden när han skaffade några böcker och kartor till slottet. När det sedan brann, 1697, förstördes drygt 17 000 ex tillsammans med över
1 000 handskrifter. Resten hamnade bland annat här.
När jag frågar bibliotekspersonalen hur mycket, ungefär, som kan tänkas ”höra till” Finland blir det problem; Finland och Sverige var ett och samma. Och man måste kanske känna till orter och län och vem som korresponderade med vem för att den vägen kunna plussa ihop och göra sig en slags uppskattning.
Jag tänker att Harry Järv (1921–2009) vetat. Österbottningen som 1963–81 var chef för handskriftsavdelningen här. Biblioteksråd 1981–87 och ledamot av Vitterhetsakademien från 1981. Med mängder av böcker bakom sig i antik och modern litteratur, historia, kulturhistoria och filosofi m.m. Han redigerade tidskriften Horisont (bland annat) däremellan som han översatte från flera språk, t.ex. tjeckiska. Järv beskrevs en gång i en text som ”ett enmansuniversitet”. Och i flera år har han funnits där, ett telefonsamtal bort. Jag tänker på vad som händer när sådana som han försvinner. Hur kunskap dräneras.