Författaren och naturforskaren Urban Hiärne var inne på att det hade en koppling med de danska sunden som förstorades av havsströmmarna och påverkade Östersjön på något sätt så att vattnet sjönk. Emanuel Swedenborg trodde att det hade något med syndafloden att göra. Och Anders Celsius att det kanske kunde vara ett stort hål på havsbotten dit allt vattnet sögs in och försvann. Man förundrades över att gamla farleder där folk rört sig i generationer, blev omöjliga att använda. Plötsligt kunde okända grynnor svischa förbi som mörka skuggor under vattenytan och leden måste på nytt dras om och remmaren flyttas. Under en livstid såg en människa hur fjärdarna krympte och man försökte tyda tecknen. I Rönnskärens skärgård höggs ett märke in, 1697, i en sten: ”Simon Mattssons Watten Mark”.
I hundratals år hade man sagt att det var jättarnas fel. Finn – han som fördrevs från Sverige på grund av något han gjort, men som först tog med sig en stor säck fylld med stenar för att ha något att bygga av. När han gick österut, över Kvarken, för att hitta ett ställe att slå sig ned gick säcken sönder halvvägs och stenarna började trilla ur. I ilskan kastade han resten åt alla håll.
I mitten av 1600-talet fördömde Åbobiskopen Eric Erici fenomenet och dundrade från predikstolen och sade att det var tecken på världens sista tid. Zacharias Topelius trodde på ”wattuminskning” och föreläste vid Helsingfors universitet 200 år senare om det märkliga i att havet i Bottniska viken verkade sjunka med närmare 4 fot (ca 1,2 m) i seklet men bara två fot i Finska viken och skrev i boken En resa i Finland, 1873, om Österbotten och hur bondens lie gick på gammal havsbotten.
I dag mäts den här förvandlingen och vattenståndets växlingar med mareografer, ett instrument längs kusten som kontinuerligt registrerar vattenytans variationer. I bland sker beräkningarna med hjälp av satellitobservationer. Trycket efter inlandsisen får fortfarande landet att resa sig. Skärgården formas oavbrutet. Här, och på den svenska sidan (och Hudson Bay i Kanada) stiger 8,5 mm – 1 centimeter upp ur havet varje år. Det är mer än någon annanstans på jorden. Vattnen ställer krav på uppdaterade sjökort och sjövana, sådan som tar lång tid att lära.
Sommaren 2006 infördes Kvarkens skärgård på finska sidan upp på Unescos världsarvslista. Då hade redan Höga kusten i Sverige haft världsarvsstatus i sex år. De är varandras topografiska motsatser. Höga kusten visar hur det kommer att se ut. ”Låga kusten” på finska sidan hur det ser ut i dag.
Landhöjningen gör att lederna till båthusen med jämna mellanrum måste muddras och om somrarna sticker grävskopornas armar upp i vikarna inomskärs från flatbottnade mudderverk i ett arbete som aldrig tar slut; tillandningen. Täta säv- och vassdungar rotar sig snabbt och multna växtdelar förvandlas till mjukbottnade vikar. Den en gång så viktiga nya odlingsmarken i en stenig skärgård har i dag blivit sakläge: strandkanten försvinner längre och längre bort och där korna betade och höll efter – ibland så långt ut att bara huvud och horn syntes ovan vattenytan – är i dag förvandlat till vajande, gröna vassfält. På ställen kan man se övergivna båthus stå tjugo trettio meter upp på land och gamla träkatsor och redskap hittas nermyllade i det som varit sjöbotten. Geologer har räknat ut att nästan en kvadratkilometer ny mark, eller 150 fotbollsplaner, reser sig ur havet varje år. Den här nya marken är den yngsta på jorden.
